Jag har vetat detta länge då de sa på sjukhuset redan i somras att de var säkra, och jag har under hösten haft många ahaa upplevelser, insett att det är därför jag gör en oerhörd massa saker. Det var förvånansvärt många saker som jag kunde koppla till adhd. Som tex jag missar saker som står på inköpslistan, det är så jobbigt i butiken att jag kan inte ta in vad som står på listan. Jag svarar på saker utan att veta om det, jag glömmer bort saker fast dom är jätte viktiga och då menar jag inte ibland utan flera gånger i timmen.
Det bästa exemplet var nu när Robin hade kräksjukan och sitter på toaletten och säger att det känns som han behöver kräkas så jag springer ner i hans rum för att hämta hinken, ser sängen och tänker att jag borde lägga en handduk där utifall han spyr i sängen, hittar ingen utan letar i hallen, hittar ingen och helt plötsligt ropar Micke Vart tog du vägen ? Och jag undrar vad han menar? Robin behöver spy ropar Micke innan jag hinner fråga vad han menar och då kommer jag på shit HINKEN!! Oftast brukar jag i det här läget hitta på en lögn om va jag gjorde men nu var det bråttom och panik så jag kunde inte hitta på nåt så jag sa som det var, jag glömde. Och Micke tjatade länge om hur kan du glömma?? Vadå glömde?? och jag vet inte varför, jag har inget svar, jag känner mig som en idiot men jag vet faktiskt inte.
Så här är det som sagt hela dagarna, jag går och tittar om tvättmaskinen har stannat, då har jag inte ens startat den än. Det kan också bli upphov till bråk då Micke frågar om hans tröja är torr och jag har inte ens tvättat den än som jag hade lovat på morgonen.
Så som sagt jag har vetat det här länge och längtat till utredningen skulle vara klar så jag kunde få medicin som jag har satt stora förhoppningar till att det skall göra mitt liv så mycket bättre.
Men när hon hade läst upp min sammanfattning och bekräftat att jag hade adhd så kändes det som om hon hade gett mig en dödlig sjukdom. (jag vet att det inte är logiskt alls men exakt så kändes det.)
Jag bröt ihop fullständigt men jag tror att det var pga att hon läste upp allt som ledde till diagnosen vilka problem och svårigheter jag har och berättade att det fanns olika grupper man kunde komma på och så och att jag skulle får träffa en läkare om två månade och diskutera medicin och sen HEJ DÅ.
Jag kände att jag hade behövt prata med någon, proffisionellt alltså eftersom jag faktiskt har fått en diagnos på en sjukdom som är obotlig. Går man till doktorn för att man är sjuk och har ont i halsen så får man en diagnos, halsfluss och så får man medicin och tips och råd om hur det ska försvinna fortast möjligt.
Jag tror också att en anledning till att jag reagerade så här är för att jag har adhd med tre olika tilläggs ångest diagnoser. Vilket gör att i de fall där men med adhd tycker att något är jobbigt så får jag dessutom ett ångestpåslag som innebär svårt att andas, hjärtklappning, frossa och stickningar i händerna.
Kännslan finns fortfarande kvar i dag och slog mig som ett basebollträ i ansiktet när jag vaknade i morse, Jag tror att anledningen till att jag mår så dåligt är att jag vet att livet alltid kommer vara jobbigt, det är inget tillfälligt som går över, och så tänkte jag mycket på att barn som får diagnosen får hjälp i skolan, anpassad skolgång, assistent mm jag och Micke hat gått flera utbildningar på hur vi ska göra livet lättare för Leo framförallt, men nu kände jag att vem ska göra livet lättare för mig? Jag får ingen assisten på jobbet som ser till att jag jobbar som jag ska. Jag har ingen hemma som som underlättar för mig.
Sen ist för att känna ahaa det är därför jag hyperventilerar på Ica Maxi och olika klädbutiker så kände jag att det är en jävla piss sjukdom som gör att det blir så så fort jag får in i en butik som inte är ica i skogås eller matrix i skogås.
Jag känner ingen jävla lättnad jag känner snarare som att det inte finns något hopp.
Idag berättade jag för Leo hur jag kände, igår ville jag inte det för jag kände att dte var konstigt men idah kände jag att jag måste förklara för honom att jag mår dåligt just nu och jag hade inte förväntat mig att han skulle vara så oerhört klok. (vet inte alls varför jag blev förvånad då jag alltid tycker att han är oerhört klok för sin ålder, och förstår så mycket mer än vad ett barn gör. )
Jag är så glad att han finns och att han är så klok att prata med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar