Jag är så ledsen så jag sitter med tårar i ögonen hela tiden, och dessutom fick både jag och Leo influensan i natt han vaknade vi 5 och bara grät och skrek av feberkramper och smärta i kroppen, och jag vaknade likadant vi halv 7. Men det är inte därför jag är ledsen utan pga av Leos skola eller rättare sagt fröken.
Det har alltid varit mycket problem med Leo redan på dagis då han
slogs och puttades mycket och sedan började han vägra klä på sig när dom ska gå ut och vägrade gå in när dom skulle gå in, han ville inte sitta still vid maten eller i sammlingen och ville inte göra som fröknarna sa överlag.
Allt detta berättade jag för Leos fröken när han började i 6 års och med tiden har problemen i skolan ökat, på samma sätt som på dagis
han slåss, puttas, lyssnar inte på fröknarna och kan inte sitta still.
Varje dag när jag hämtar honom så berättar fröknarna allt dumt han har gjort under dagen och ibland har jag gråtit när vi gått därifrån för jag vet inte vad vi ska gör för att få honom att sluta.
Jag har gång på gång pratat med fröknarna om vad man kan göra, borde göra, vad dom tycker.
Och jag har fått till svar att man kan inte göra nåt åt saken,
han är bara 6 år det går över, han är inte värst i klassen, det finns många killar i klassen som är lika bråkiga om inte värre.
Jag har också frågat flera gånger om det är något med Leo, jag tänker typ adhd för det stämmer in på honom så bra men alla har sagt nej, han är helt normal, jag behöver inte vara orolig.
Nu i tisdags så berättar fröken att de skall skriva ner lite kring Leo så att det finns dokumenterat i framtiden för att det har gått så långt nu så dom tycker att det behövs.
I morse ringer jag och sjukanmäler Leo och då berättar fröken att de tänker ta upp Leo på ett möte på skolan.
De sista dagarna har Leo verkligen försökt vara duktig och fritidsfröknarna har berättat att det har gått bra både i måndags tisdags och i går så jag frågade klassfröken om hon sett nån skillnad men då lät hon helt plötsligt sur och
sa att han blir bara värre och värre hela tiden och att nu går det inte längre. Att hon har försökt vara cool när jag har kommit med min oro om honom men att det inte går längre utan nu måste något göras åt situationen.
Jag kände det som ett slag i ansiktet att hon har ljugit för mig under ett halvår, jag har ju frågat och fått till svar att det inte är nån fara, men om det inte är någon fara varför måste man då helt plötslig göra nåt åt saken??
Vi har mailat rektorn och ska ha ett möte på måndag morgon men jag är ändå ledsen.
Det hade varit skillnad om dom inte hade nekat till allt jag sagt hela tiden men nu fick jag bara det kastat i ansiktet, sen hjälper det ju inte att jag är jätte sjuk heller man är väl känsligare då.
Men jag önskar at detta hade varit något vi kunde jobbat med tillsammans än att dom nekar till allt och sen en dag mer eller mindre säger att dom inte klarar av ens barn längre.
Jag har alltid vetat att han är skit jobbig men när dom gör såhär vill jag snarare försvara honom och gå till attack på fröknarna som som gjort på det här sättet.
