Så svårt att komma hem från jobbet när Micke har hämtat på dagis, hade ont i magen hela eftermiddagen för ,man vet inte från gång till gång vad som kommer att hända, ena gången gapar han och skriker om alltmöjligt som jag inte begriper nästa gång e han trevlig.
Idag blev det bara något spydigt halv gnäll om deras lekar där det mer eller mindre gick ut på att det var mitt fel att dom gör illa varann i den leken dom lekte fast jag inte ens var hemma och kunde styra eller påverka deras lek. Sen kom det gnäll om Tuffs också för nu är det fel på honom också, han hade hoppat och bitit när dom kom hem och frågade om han fick betee sig hursomhelst nu? Och jag sa att ha inte beteer sig så när jag kommer hem och det är ju sant och jag påpekade också att han såg ju själv hur det funkar när jag kommer hem för han stog ju och såg på så jag kan ju inte påverka hur han beter sig när Micke kommer hem, men jag gissar att det beror på extrem lycka helt enkelt, för han beter sig likadant när mamma eller pappa kommer och hälsar på.
Fattar inte att det finns något han måste gnälla på varenda gång vi pratar eller ses.?.?.
Jag kommer inte orka om han ska fortsätta så här, det blir för psykiskt jobbigt, jag försöker intala mig att bara skita it men det går ju inte för han hackar och klagar på allt jag gör och uppenbarligen inte gör eller ens e inblandad i. kan inte förstå vad det går ut på, varför man ständigt måste hacka och klaga på någon, han har ju för faaaan flyttat, kan han lägga av någon gång då??? Kan han släppa sin bitterhet någon gång?? om jag var så jävlig och leva med då borde han ju vara glad att slippa mig, då behöver han ju inte förtsätta med elakheter och psykisk terror. Tänker att han borde ju vara skit lycklig nu, lyckligare än han någonsin varit eftersom han slipper mig och Robin och Leo, han har gnällt och klagat på allt dom gjort, ända sedan dagen dom föddes. Tänk så bra han har det nu. önskar att han kunde lämmna oss i fred men då kanske vi skulle bli lyckliga och det går ju inte.
Undra hur länge vi ska leva i det här helvetet, för tyvärr påverkar det Robin och Leo både hans sätt, och hur han får mig att må. Men det tycker han ju e mitt fel att dom mår dåligt för att jag visar att jag mår dåligt, fast psykologen berättade att dom känner av allt även det vi inte visar, men det är ju skit samma för honom, Jag önskar så mycket att om vi inte kan leva ihop så kan vi vara vänner i stället och umgås som kompisar men det är ju löjligt att ens tänka tanken för hade det funkat, hade vårat förhållande funkat, anledningen till att det inte funker är ju för att han stör sig på allt som har med mig och barnen att göra. Och alla andra människor för den delen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar