Det händer oftare och oftare nu tycker jag.
I morse bröt jag ihop igen.
Jag kommer ner och säger till Robin att han kan fråga pappa om vi ska göra frukost och då säger han att pappa har åkt till jobbet och jag tror inte mina öron.
Vadå jobbet?? När gick han?? varför har jag inte märkt det och när sa han att han skulle jobba idag?? Han ska väl inte jobba det är ju jullov??
Så jag grät som en bebis en stund, inte mest för att han jobbade utan för att jag inte visste det utan trodde vi skulle vara tillsammans idag.
1 kommentar:
Känner verkligen igen det där. Tidigt i denna graviditeten började jag gråta om min man undrade om han kunde träffa kompisar på kvällen. Vi brukar ändå inte göra saker ihop vid den tiden ändå men kände mig liksom lämnad och sviken helt plötsligt.
Skicka en kommentar