Döden igen

Sitter här i soffan och försöker tänka på något trevligt men det går inte.
Fick besked på jobbet i dag att två av våra barn mist sin mamma helt oväntata i helgen.
Det smärtar mig fruktansvärt, det är en av de familjerna som jag har mycket kontakt med, på jobbet finns det olika sorters föräldrakontakter vissa pratar man mycket med vissa väldigt lite.
Jag formligen älskar dessa två barn (visst är det så att man inte ska ha favoriter bland barnen men det finns alltid några som man känner extra mycket för) och så är det med dessa två.
Jag vet inte hur jag ska tackla den här situationen och jag vet inte hur jag ska bemöta dessa barn när de kommer tillbaka till skolan, man vill ju ta dom i famnen och krama dom för alltid.
Och mina tårar rinner för detta tragiska öde som drabbat en familj, en pappa och man som utan någon som helst förvarning mist sin fru, och två barn som också helt utan förvarning mist sin mamma. Kan inte föreställa mig hur man ger det beskedet till sina barn en helt vanlig lördag i mars ??

Ångest

Lika bra att come clean ..... Jag har drabbats av "vanlig ångest" som det kallas och äter medicin mot det, till det här har lagt sig lite.
Tyvärr är det så, jag har försökt ta mig i kragen och försökt bita ihop men det gick inte tillslut, i fredags var det så illa att jag kunde inte gå till jobbet. Jag får fruktansvärda smärtor i magen mår illa, yrsel, kallsvettig och andnöd, ja vad ska man säga. Det är rent ut sagt pinsamt att erkänna men det känns lika bra med tanke på hur jag mår just nu så ni läsare också förstår vad som ligger bakom allde de glada och lyckliga inläggen just nu, som sagt jag försöker och tabletterna hjälper ganska så bra, men så blir det lite svart igen kan man säga eller olika nyanser av grått ibland :) Allt bråk har tillsist gjort att kroppen orkar inte längre. Jag har smsat Micke och förklarat att jag mår dåligt och att robin och Leo också mått jätte dåligt och att vi behöver få ro, jag fick bara något elakt till svar, iof hade jag väl inte förväntat mig något annat. men man blir ju ledsen ändå han påstår att han älskar mig och tyvärr älskar jag honom och det är så svårt att förstå varför han hittar nya saker att bråka om hela tiden istället för att bara försöka hantera denna situation så bra som möjlig framförallt eftersom det finns två barn inblandade. Nu är det ju så illa så så fort min telefon ringer eller piper kommer en ny ångest attack för jag tror att det är han och jag undrar vad han vill nu.

Så slut på pip och gnäll nu vet ni hur det ligger till just nu och hoppas ni har lite överseende som sagt när inläggen går i svart.

Puss och kram och hjärtligt tack för att ni finns Y

Y

Underbara älskade barn

Har det någonsin varit så för er att ni mått så dåligt så det knappt finn ord så gör era barn er så glada så det känns i hela hjärtat??

Så var det för mig idag, mamma berättade på förmiddagen att pappa inte mår bra och att hans blodprover varit jätte dåliga och att någontin är fel med prostatan och att hans doktor var orolig så hela dagen gick jag omkring och mådde så dåligt och kund inte alls släppa oron och den obehags kännsl som kramade hela kroppen, sen på kvällen när jag kom hem hoppades jag att Micke skulle göra allt lite bättre men då började vi att bråka , så det slutade med att jg inte kunde äta middag och gråten var nära hela tiden det gjorde inte saken bättre att Robin och Leo slogs och skrek och bråkade som galningar från att jag klev innanför dörren ända till middagen.

Efter maten gick vi ut med Tuff och sedan var det sov dags och vi låg i min säng och läste några böcker och dom rimmade så duktigt i boken och Leo sa alla sid nr (han kan inte säga etthundrafurtiofem men sa ett fyra fem) och sken som en sol, deras humör var förändrat och deras skratt och glada humör tog bort allt det ledsna jag kännde innan och nu sitter jag här och är bara så glad.

Det finns inga ord, vet inte vad jag ska skriva, mer än UNDERBARA ÄLSKADE UNGAR som gör mig så innerligt glad i hela hjärtat. Jag tänker att alla borde få ha någon som tar bort all smärta och altd det som gör ont, tänk att jag har sån tur.

Leo har haft en riktigt dålig dag tycker jag, började redan i morse, jag vaknade av att han gnällde " jag viillll seee på ttttvvvveee" om och om igen tills jag var så pass vaken att jag kunde hitta fjärkontrollen Jag förklarade vad jah tyckte om hans sätt och gnällande, sen kom Robin och dom tittade på tv och lekte lite isängen med sina dinosaurier, men om och om igen så spårade leken ur pga Leo så det kändes som fram till frukosten så var det ett evigt tjatande och predikande och skällande från min sida sen har det fortsatt resten av dagen tycker jag. Jäkligt svårt att få i han lunchen han bara ålade omkring på stolen och höll på med ALLT annat än att äta, sen ahr det varit mycke småtrams under kvällen också det tog faktiskt mer än 10 minuter för jonom att sätta på sig skor och jacka, det måste ju vara rekord för en unge att klä på sig ?. Och Robin står så TÅLMODIGT och väntar :) Y


Jag åt grekiskt idag till middag tycker det är så jäkla gott att det har nog blivit minst en eller två gånger i veckan, sista tiden och det är en jätte bra GI rätt.
Men reste nav dagen gick inte så bra åt både moccaruta och nån chokadtårta på Lekslottet och hamburgare till lunch, men men : ) bryter inte ihop för det.



Killarna sover nu till slut och det blev en ganska sen kväll men det känn skönt att inte behöva stressa och ha så bråttom utan kunna ta saker med ro, jag har insett att jag har stressat aldeles för mycket i mitt liv viket har gjort att jag mått riktigt psykiskt dåligt vilket också ledde till att jag mer eller mindre gick in i väggen när semester kom i år och vart t.om. tvunget att äta ångest dämpande medicin, nu känns det bättre faktiskt och jag försöker att tänka på det hela tiden att inte stressa och inte skynda, utan om något som e oviktigt drar ut på tiden så tänker jag att - skit i det. Vi tar det lugnt vid läggdags, hem från dagis bl.a. och jag försöker tänka att vi behöver inte stressa, det är svårt att lägga om men jag tror att det är en stor del till att jag börjar må bättre nu.

Nu är även jag slut så jag ska röra mig i riktning mot sängen även om trappan ser ovanligt lång ut just nu : )
God natt och tack för idag Y Hoppas att det blir en bättre dag med Leo i morgon :)

Bvc psykologen och familje rådgivning.

Vaknade mitt i natten av att regnet vräkte ner och vinden riktigt dånade. Viket regnväder!
Nu ska vi göra oss i ordning för dagen, äte lite frukost, gå ut med Tuffs, gå till dagis och sedan ska jag gå till bvc psykologen. Det blir intressant för vi har inte träffa henne sen Micke flyttade så vi får höra vad hon har att säga om det. Egentligen hade vi tid hos familjerådgivningen nu på förmiddagen men det kändes mer viktigt att träffa hon på bvc och ännu mer eftersom jag tyckte den andra var rätt dum i huvudet, kan inte släppa att efter att ha träffar oss en gång så säger hon att hon inte kan hjälpa oss att få ett bra förhållande för det har vi aldrig haft. Jätte trevligt uppmuntrande verkligen. Jag tycket liksom att det är hennes jobb att hjälpa det e liksom det hon får betalt för, och jag lovar att det finns folk som har värre förhållanden än mig och Micke som har löst sina problem.

Sjuk!

I dag har det inte blivit mycke bloggande inte. Jag vaknade i morse och var så dålig igen så jag fick sjukanmäla mig. Lämnade killarna på dagis vid 10 och tänkte bra 6 timmars vila men jag tog en sväng förbi vårdcentralen eftersom vi ändå bor brevid för jag tänkte att jag har ju varit dålig ända sen i ondags men det var bara en virus infektion, men det ärdet väl alltid? Där gick det ju inte fort så jag var hemma igen vid halv 12 och då ringde jag Micke och sa att han inte behövde hämta på dagis eftersom jag var hemma så ägnade vi 1,5 timmar åt att bråka i telefon och när han la på luren sista gången då orkade jag inte mer utan somnade på soffan så vaknade jag nu och insåg att det straxt e dags att gå och hämta killarna igen från dagis och gå ut med hunden.
Surt.

Vad mycket vila det blev idag och i morgon är dom lediga så det känns jobbigt tyvärr när man e sjuk, annars är jag så glad åt våra lediga onsdagar

Gud så trött.

Jag kan knappt hålla ögonen öppna måste vara en blandning av infektionen jag har i kroppen och säkert den psykiska påfrestningen med familje rådgivningen i morse, som jag tyckte gick sådär.
Jag gillade inte hennes sätt riktigt. Jag tyckte hon tog fram det dåliga och mina horn växte ut totalt tills det aldrig någonsin hade funnits något bra i vårat förhållande, och innan vi skulle gå säger hon att -jag kan inte hjälpa er att få ett bra förhållande för det har ni aldrig haft men vi kan fortsätta att prata om era kännslor om ni vill, och vi sa ja, men resten av dagen mådde jag jättte dåligt, det var inte riktig så jag trodde att det skulle vara.
Jag trodde vi skulle prata om hur vi såg på vårat förhållande och hur vi skulle göra för att få det att fungera, men nej. Så nu vet jag inte alls, dom var typ mitt sista hopp men det blev ju bara en återvänds gränd så vad gör vi nu? Det är ju klart att vi behöver hjälp om det här ska lösa sig.
Jag är bara så fruktansvärt ledsen vi har försökt i så många år och inerst inne älskar jag honom men det verkar omöjligt att bo ihop. Och varje gång vi har separerat så har vi bråkat så fruktansvärt så jag är mer eller mindre rädd för att gå skilda vägar också för jag vet att mitt liv kommer bli ett helvete då.

Besök på sjukhuset.

Det gick bra på sjukhuset, lite kaos innan bara när jag upptäckte att vi skulle ha tagit blod prover innan dagens besök men det vart okej ändå efter besöket gick vi till labb och tog provet och han var så duktig, han var rädd så han var vit i ansiktet men han satt still och lät dom ta nio rör hann jag räkna till fast han tyckte att det gjorde ont.
Behöver väl inte berätta hur stolt jag är, två saker på två dar det är så mitt stolta modershjärta håller på att spricka.
Hans doktor berättade att muskelsvagheten inte var så stor som hon trodde från början vilket känns som en lättnad, men att han har motoriska svagheter som beror på nerverna i hjärnan som styr just den delen, och att vi får se i framtiden vad det kommer att ha för betydelse i hans iv.
Det gör mig ledsen att min lilla kille ska behöva leva med dom här svårigheterna och jag är så rädd att det ska påverka hans liv negativt när han går i skolan, barn kan vara så otrolig elaka och han är redan så kännslig och rädd för det mesta, appropå det ska han få träffa en psykolog som ska se om vi kan göra något åt hans rädsla och om den har påverkats av hans motoriska problem och se hur vi kan jobba med det i framtiden för att nya situationer inte ska bli så traumatiska för honom (tyvärr har han nog ärvt det från mig också jag trabbas ju av panik för minsta lilla får jag veta att bussarna är inställda i morgon och jag måste ta mig till jobbet på ett annat sätt kan jag inte sova på natten för att jag oroar mig så mycket).
Men om vi kan hjäpa honom med det är det guld värt.

Jag vill bli en bättre mamma...

Jag sitter i soffan och tänker på hur jag ska bli en bättre mamma.
Robin och Leo är vilda och bråkiga. Leo slåss dagarna i ända och Robin gråter och gnäller dagarna i ända.
Jag bad om hjälp på bvc och dom rekomenderade att vi skulle träffa deras psykololg för lite tips och råd, det blev inte alls som jag hade tänkt mig.... jag trodde hon skulle ha massa konkreta tips som på Nanny på tv liknande, men det enda hon ville prata om var min och Mickes relation för att den påverkar Leo, jag tyckte att det känndes bortkastat och meningslöst.
Hela tiden när vi pratade om oss så sa hon stackars Leo stackars Leo och jag tänkte vadå stackars??? Stackars mig som måste ta hand om honom.
Sen hälsade vi på syrran i veckan och då pratade jag lite med henne och då sa hon samma sak, och det hon säger lyssnar jag på för att hon har varit it exakt samma situation som jag två pojkar med ett år i mellan varav den ena snäll som en ängel och den andra bara slogs.
Hon sa också att Mickes och mitt sätt påverkar barnen, och jag har aldrig sett det så förut, jag sa att
-det hjälper inte om jag försöker vara snäll, då sa hon att
-hur länge har ni levt som ni gör i dag???
-alltid svarar jag
-ja svarar hon då men du tror att barnen ska ändra sig på en dag??
Jag känner mig så dum och ångesten är så intensiv, vad har jag gjort mot mina barn???
Varför lever jag mitt liv i sådan bitterhet??
Och när ska min och Mickes situation bli bra, harmonisk och fin???

Junibacken

I dag har vi varit på Junibacken jag Robin och Leo, och jag känner mig lite stolt över mig själv faktiskt för att vi åkte kommunalt dit. Annars åker vi jämt bil och annars stannar jag hemma, jag hatar att åka kommunalt och under tiden jag har varit tillsammans med Micke har vi ju altid åkt bil så latheten har varit extrem.

Men idag åkte vi buss och tåg. :)

Men nu känner jag att det e viktigt för självkänslan att jag faktiskt klarar mig själv, nu har det gått 6 veckor sedan Micke flyttade och jag vet inte hur det kommer att bli med oss, så därför känns det skönt att prova på att göra saker som jag gillar med barnen. ( jag har inte skrivit något på bloggen om att Micke har flyttat både för att vi inte har bestämt om det är defenitivt än och för att det e jobbigt, och jag är ledsen, han har flyttat så många gånger under de 6 åren vi har varit tillsammans så det e lite patetiskt nästan om jag skulle skriva om det varje gång men mina kännslor är riktiga varje gång, mina kompisar skrattar bara förstående nu när jag berättar att han har flyttat igen)

Det gick faktiskt jätte bra och killarna lyssnade bra ( det är ett bidragande orsak till att jag inte gillar att åka kommunalt för dom lyssnar inte speciellt Leo som snarare gör tvärtemot det man säger och då ge sig ut på tåg perronger och busshållsplatser är en mardröm och skräck, det e knappast värt ett besök på junibacken om det skulle hända ens barn något) men Leo är nog inte frisk ännu även om skenet berdrog för när vi hade varit där ett tag så blev han jätte varm (annars e han jätte kall och fryser jämt) och såå trött så han sommnade o vagnen påvägen hem. Och medans vi väntade på tåget frös han jätte mycket så vi la Robins fleace över benen på honom.

Vi missade ju tåget hem såklart jag blev så arg att jag svor en lååång ramsa precis när vi kom till bakänden på tåget började det åka (jag trodde att det var halvtimmes trafik för det var det på morgonen när vi åkte dit) så jag blev så arg och ledsen för jag tänkte att en halv timme på perrongen är jätte lång tid med två trötta barn.

Det var extra kul på junibacken i dag för dom hade byggt om lite och så var det ny pippi föreställning dom andra två har vi sett i några år nu och förra vintern när vi var där varje helg lärde man sig dom ganska fort utantill.

På vägen hem gick vi in på Ur&Penn för den ligger ju precis där bussen stannar och dom hade den där klockan jag tittade på i Farsta men den var inge fin i verkligheten så det var jätte tråkigt.

Nu e vi hemma och dom vilar och jag med :)